Historik

Brunnsmusiken och den svenska ”brass” traditionen

Allt sedan Medevi Brunns tillkomst år 1678, har musiken haft en sto betydelse för livet på brunnen. 1700-talets perukklädda musikanter musicerade till taffel i stora matsalen och till aftonens bal i societetsalonger. Med mässingsinstrumentets utveckling (det nya ventilsystemet m.m) omkring 1820, kom en ny klang att dominera brunnsmusiken. Mässingssextetten blev ensemblen på modet och har väl mer än någon annan ensembleform blivit synonym för begreppet ”brunnsmusik”. Vid mitten av 1800-talet bestod brunnsmusiken som regel av gästande regementesmusikkårer. Runt 1870engagerades en kapellmästare som samlade sommarlediga eller pensionerade musiker från olika regementen, som kom att utgöra Brunnsmusiken. Under likartade former växte ocskå dens å kallade ”bruksmusiken” fram. Den engelska brasstraditionen grundade sig på liberale industrimannen Lord Broughams lära: ”om industriarbetarna hade meningsfullfritid, skulle de arbeta mera”. (Brass är engelskans ord för måssing, och är materialet i blås-instrumenten.) I Stockholm bildades ”Sällskapet för nyttiga kunskaper spridande”, som senare i 1845, följdes av den första svenska ”utbildningscirkeln”. Redan från början var brassmusiken en viktig del av deras verksamhet. Industrierna satsade pengar på instrument och hyrde in militärmusiker för att utbilda cirkelmedlemmarna . Dessa var ofta lägre tjänstemän och arbetare som genom sitt spelande fick lite extra inkomster och höjde sin status. Det var däför ingen större brist på intresserade, och på så vis började amatörmusikanterna ta plats i musiklivet. ”Bruksorkestern” föddes. Som nämnt blev sextetten den populära formen för brassorkestern och en riktig sextett bestod av: Ess-kornet, B-kornett, Ventilbasun, Tenor-horn, Alt-horn och bastuba Hade man med en trumslagare var denne dock inte med i ”matematiken”, bara de sex blåsstämmorna räknas. Trots att ideer om brass musik kom från England, dominerade den tyska traditionen när det gällde musikvalet och instrumentens konstruktion. Säkert  beroende på att de militärmusiker som var fostrade i den tyska andan. Vissa olikheter blev dock typiskt svenska: -en liten Ess-kornett och den svenska ventilbasunen. I Sverige blev dessa två de bärnade soloinstrumenten. Ventilbasunen fanns också i Tyskland men där användes den som ett kompinstrument. Utrymmet för intonation var från början mycket begränsad. När det låter illa säger vi skämtsamt att instrumentet är ”fabriksstämt” eftersom instrumenten i början faktiskt var fabriksstämda och saknade stämbygel. Detta kan inte gärna dagens musikanter skylla på. Idag kostar dessa gamla instrument 30 till 50 gånger mer än 1891-års isntrument, inklusive stämbygel förstås, men många gånger plus kostbara renoveringar.